Simsalabim maddafakka!!! Ska du kasta dig utanför dörren och resa KOLLEKTIVT så får du fan pröjsa. Hosta upp stålarna då. Bögfetto. Ja, du hörde mig BÖGFETTO…
B Ö G F E T T O !
Ska du grina nu också? Jahahahaja, det är nog våldsamt motstånd det serru. Vi hinner nog klappa till dig endel innan polisen kommer.
Ditt lilla jävla missfoster, trodde du att du skulle komma undan med att skicka smsbiljetten trettiotre sekunder efter att du gick på bussen? VA?!
Åååneeej vad det är syyyynd om deeeej för att du är så gaaaammaaal. Fattar du inte att du måste BETALA ändå, även om du är tvåhundra år gammal? Äckliga jävla kärring. Fy fan… Men släpp den där jävla permobilen eller rullator eller vafan det är och visa mig legget nu käringjävel! Fiska fram körkortet för den där jävla hjulställningen nu då HORA! Eller vill du ha ett till lårbensbrott kanske?
Jamen sådärja. Det var väl inte så jääävla svårt? Inte ens för en stenåldersfitta som du, höhöhö.
Nu ska du få den här lilla boten av mig serru, din lilla hora. Lite böter till en liten hora. Och betala nu JÄVLIGT OMGÅENDE för Übersturmführer Backström ska ha råd med ett nytt beach house innan augusti annars bryter helvetet löst.
Robin blir kvar hemma hos mig. För stressigt att springa med mig iväg, på väg till jobbet, dessutom lockar inte regnet där ute. Kaffebryggaren gurglar till när jag snörar på mig skorna. Äggröran, osten, gurkbitarna och oliverna på bordet är sparsamt ätna. Ingen av oss är i form för att kasta i sig frukost en sådan här dag.
Jag snubblar ned i trapphuset med två väskor och paraply. Hoppas att han kostar på sig att ta det lugnt; lägga på någon skiva, ta en dusch, kanske brygga en till kanna kaffe. Det är han värd. Det är inte lätt nu.
Ute regnar ett regn som det är skönt att känna sig skör i; ljummet, tyst, försynt och förlåtande. Ingen idé att stressa. Pendeltåget 13:17 kommer jag ändå inte att hinna med.
In på stationen på jakt efter kaffe, huvudet är långt ifrån bra än. Kaféets fönster påminner om Bollnäs. Alla stationer påminner mig i och för sig om Bollnäs. Det sentimentala kryper alltid fram och kramar nerverna när kroppen är skör efter oömma nätter.
Hon som håller mitt hjärta i sin famn hör av sig angående kvällen. Nerverna smeker varandra ömt när ögonen registrerar hennes namn på telefonen. Ja jag vill träffa henne; jag vill ha henne! Men det kommer inte att bli vackert; jag kommer inte att vara speciellt vacker.
Jobbet närmar sig oundvikligen. Två hållplatser kvar innan jag måste stiga av, byta till bussen och möta eleverna som vill eller inte vill utvecklas. Att sitta inspärrad i ett soprum hade känts mer inspirerande just nu.
Hur blåser man levande musik ur en saxofon i ett litet rum med lysrör och eftermiddagströtta, regnsvettiga barn; och när kroppen känns som en ihoplimmad krackelerad vas av tunnaste porslin?
Jo, man gör som man alltid gör; tar av det som finns inuti och målar tonerna av sig själv och den kärlek, värk, hat eller lycka som måhända finns där, just i det tillfället. Oavsett om det är på en scen eller om det är i lektionsrummet med nioåringen som just lärt sig tonen ciss.
Det finns inget annat sätt, och det är därför jag måste uttrycka mig med musik, hela jävla livet ut. För när den insikten väl kommit så finns det ingen återvändo, då är du fast, hooked for good.
Vill du ha ägg så har du mig här
På halster och bär
Min kär(a)
Boll i ett plank
Diesel i tank
Tjädrar i sank
Skall vi ej mer förtära
En
Gång
Till
Min väns karens
Kom en dag försent
Älskogens hamn på fjun
Insjukna i min famn så brun
Dock kärlekens ljumske
Blir aldrig lagom lång
Och trots en älgtjurs sång
– aldrig jag glömmer dig
Där du finns nu finns ingen som håller dig runt armarna och bröstet, närsom du just möter sömnen, som jag just saknar.
Ingen beundrar ditt förtrollande ansiktes drag, närsom morgonljuset smeker dig över kinden strax innan du vaknar.
Jag minns förstås kärlekar innan din. Ändå vill hjärtat mitt inte alls minnas.
Såsom första gången igen, vill det envist känna, och måhända envisas vidare, tills att vi slutar finnas.
Knappt två veckor kvar nu.
Strömma musiken
Valfri vågform i syntes.
Slå på stor trumma!
Styv kuling rullar
– syd sydväst om skräckens hav.
Fjärran fabler gror.
Saarbrücken. Typ Tyskland, fast nästan Frankrike, eller Belgien eller nåt.
Efter det jobbigaste gigget hittills, publiken sög energi som uttorkade disktrasor; tillbaka till hotellet. Grannen klagar när vi leker skog i korridoren.
Jag och Pär går ut, behöver ett järn eller två.
Plötsligt några kvarter bort sitter vi vid disken på en sån bar som bara finns i Bukowskis böcker. Tom Waits fast på tyska försöker kommunicera medan vi jobbar på varsin tjugotvåkronorswhisky. Tom har varit på sjön, Danmark, Portugal. Blicken är vild och rösten förstörd. Love hurts spelas.
Ett slitet par hånglar några stolar till vänster. Bakom baren ståtar en samling elefantfigurer och ett blått tårtfat av plast.
Tom blir avbruten av att Mona välter en stol eller två. Bartendern får nog; ryter till ”Mona! Auf! Raus!”; plockar fram Monas nalle från bakom disken och visar henne ut.
Pink floyd spelas.
Vi tar en whisky till, dom andra kommer ändå inte förstå imorgon.
Vågad slagsida
Stimmen skyr gryningens ljus
Skär i farleden
Mjölke i skymning
Låt kaviaren regna
mellan lår och tång
Mojnade monsun
Där i österns vigda jord
– vila i frid vän
Vänta nu… Är inte den där symbolen på kaffemuggens lock väldigt lik en symbol som var populär i Tyskland på 30-talet?
Ankra här inatt
Sömnens stiltje spegelblank
Närsom vi mojnar
Kobbarna skär sig
och tar udden av halvön
Får bukt med viken
Kristi Porr 